Följande beskrivning bygger i hög grad på anteckningar av Ernst Manker, Nordiska museet från 1930- och 40-talet, som han sedan publicerade i Sorseles sockenbok år 1972. Ordet "sameby" används, eftersom det sedan 1970-talet är det etablerade begreppet, trots att beskrivningen behandlar om en tid då "lappby" var den officiella benämningen.

Inom Ume lappmark kan vi i historiska källor från 1600-talets början och framåt följa samebyarna Gran, Ran, Vapsten och Umbyn. Studier av byar och lappskatteland inom dessa visar ett system som präglas av förändring över tiden. På 1600-talet var Gran och Umbyn skogssamiska byar, där man huvudsakligen vistades i skogslandet och där fiskevattnen var av utomordentligt stor betydelse. Ran och Vapsten var redan då fjällsamiska byar, där man dels vistades i förfjällsområdet, dels uppe i nuvarande Norge. En kartbild över byarna som bygger på 1670 års skattskrivning visar hur byarna omsluter de större sjöarna och vattendragen, något som senare förändrades.

I början av nittonhundratalet gjordes en sammanställning över insyningar av lappskatteland från åren 1788-1865. Trots felkällor, såsom att insyningarna är spridda under en åttiårsperiod och att överföringen till karta kan innebära vissa felaktigheter, är det ändå uppenbart att en stor förändring skett av samebyarnas struktur. Utsträckningen av de samebyar och renskötselområden vi känner i dag börjar framträda. Både Umbyn och Gran har övergått till fjällrenskötsel, med längre flyttningar. De större vattnen som alltså tidigare omslöts av en sameby fungerade nu i stället som bygränser.

34 renägare, fördelade på tre siitor, ägde tillsammans drygt 3 000 renar. På 1920-talet förflyttades två nordsamiska familjer till Gran. Vid den tiden började renskötseln bedrivas allt mer extensivt, man slutade exempelvis med den regelbundna mjölkningen. Då upphörde också de traditionella rajderna, med klövjerenar omkring år 1920 och körrenar med ackja omkring 1925. Den gamla tältkåtan av bågstångstyp (se avsnittet "Den samiska byggnadskulturen") kom också ur bruk när klövjerajderna upphörde. I höst- och vårvistena samt sommarvistena nyttjades torvkåtor och stugor, medan man i vinterlandet hyrde in sig i bondgårdarna. Fortfarande nyttjades "klabbgärdor", rengärdor av stående virke som uppfördes utan varken spik eller plugg. Huvudplatsen för sommarvistet var Vindelkroken, höst- och vårviste hade man i Bjergenis och Höbäcken och vintervisten på skiftande platser (Gargnäs, Vormsele, Rusksele, Åmsele och Hällnäs) längs Vindelälven.

Å r 1970 fanns inom Grans sameby ca 10 aktiva renägare som tillsammans ägde drygt 4 000 renar. De flesta renägarna bodde i egnahem i Ammarnäs. Som tidigare hyrde man bostäder i vinterbeteslandet. I dag innehar Gran ca 8 600 renar. Vindelkroken är fortfarande huvudvistet under sommarhalvåret. Rengärdorna uppförs numera av järntrådsstängsel. I Bjergenis finns renkontrollslakteri. Flyttningarna följer de gamla lederna, men sker numera med snöskoter, bil och andra moderna transportmedel.

42 renägare, fördelade på tre siitor, ägde tillsammans drygt 6 500 renar. Liksom i Grans sameby var rensötseln mer extensiv. Sommarvistet var Övre Ältsvattnet, höst- och vårviste i Åike (NO om Tärnasjön), vid Laivajaure (norr om Tärnasjön) och Rusa vid Överstjuktan samt vintervisten på skiftande platser längs Vindelälven. Flyttningarna skedde med buss (vinterlandet-Ammarnäs), hästskjuts (Ammarnäs-Tjulträsk) och till fots till sommarvistet vid Övre Ältsvattnet.

Å r 1970 fanns inom Rans sameby ca 20 aktiva renägare som tillsammans ägde drygt 5 000 renar. Man hade spridda renvaktarstugor i området mellan Ammarnäs och Tärnasjön. I dag finns ungefär 7 800 renar inom Rans sameby.

Utdrag från Västerbottens Museét hemsida
-Historik Sorsele-

Hela artikeln

Besök gärna vår hemsida

www.vasterbottensmuseum,se