Klicka för att komma till startsidan
 

NORGESFARARNA:

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet fram till det första världskrigets utbrott var livsförnödenheterna i allmänhet väsentligt billigare i Norge än i Sverige.
Norges sjötrafik var orsaken härtill.
Befolkningen i Västerbotten fjällbygder for därför till Norge och köpte de viktigaste livsmedlen. Från övre delarna av Sorsele, Tärna och Stensele socknar
färdades man till Mo i Rana i Norge för inköpen.
Sorselebornas resor till Norge skedde i början till fots eller på skidor. Då man gick höst-eller sommartid, bar man ansenliga bördor, 40-50 kilo, den långa och besvärliga leden över fjällen.
Åkte man skidor vintertid, drog man varorna på en lätt kälke.
Det var egentligen år 1868, året efter det stora nödåret, som norgeresorna började. Det året gällde färden till Norge i första hand inköp av utsäde (säskornet). Sorsele kommun sände inte mindre än 30 man från olika platser
i socknen för att hämta utsäde.
Ända från Blattnicksele och Huftasjö deltog man i färden. Man delade upp sig i flera grupper, eftersom kåtorna,
där man skulle övernatta, inte rymde så många man.

Färden gick längs Vindelälvens dalgång. Från Ammarnäs åkte en grupp till riksgränsen (6 mil) och låg
över i den där belägna Bonnäskåtan, en annan grupp till Habakkåtan.
Man förde med sig bränsle på kälkarna från närmsta skogsområde.
När man så kom in i Norge besökte man gård efter gård mellan Krokstrand och Mo i Rana. Den här färden tog tio dagar och blev väldigt besvärlig på grund av ”blida, töväder.

Men tövädret fortsatte och blev allt intensivare. Man kunde därför ej med lass återvända den väg man kommit.

 
 


Då beslöt man sig för att köra till Mo, inköpa ett parti mjöl och med detta köra genom Dunderlandsdalen, där det fanns väg på en sträcka av sex mil, från Mo till Krokstrand, och sedan upp till Vindeldalen.
När man passerat Krokstrand och kom in i vägalöst skogsland, fick man på många ställen hugga undan träd och buskar för att komma sig fram.
När man väl kommit fram till Vindelkroken, kunde man köra efter älven
hela vägen, utom vid forsar, och slapp arbeta med att hugga upp vägen.
När man nådde Aitenjas, två mil norr om Ammarnäs, kom man in på ”hövägen”, som gick bra att köra.

Nu önskade man livligt, att möjlighet skulle kunna beredas för nödig upphuggning av vägen, för uppförande av erforderliga kojor och stallar samt för byggande av broar över vattendragen.

På våren 1893 vände man sig till länsman Lindberg d.ä i Sorsele, och han lyckades få länsstyrelsens medgivande till bidrag för
ändamålet ur en nödhjälpsfond.
Ett dagsverkspris av 1:50 kr för karl och samma belopp för häst skulle betalas.
Koja för 10 man och stall för 10 hästar skulle uppföras på två ställen, nämligen vid Vitnjul och Dalavardo.
På hösten 1893 utfördes arbetet.
Några provisoriska broar över bäckar anlades också, men ordentliga broar byggdes inte förrän åren 1897-1898.
Samma år uppfördes koja och stall vid Virvattnet i Norge på initiativ av köpmannen L.A. Meyer i Mo.

Följande varor inköptes i Norge: mest mjöl, gryner och sill, men även fläsk, sirap, fotogen, tobak mm.
Däremot tog man inte kaffe, snus och tyger från Norge, eftersom dessa varor var billigare i Sverige.



Norgeresorna pågick till år 1915. Då första värlskriget bröt ut, blev förnödenheterna dyrare i Norge. Detta år tog Josef Berglund, Ammarnäs, farväl till köpman Meyer och tackade honom för den tid (ca 40 år) som han haft affärer med honom.
Tacksamheten var lika stor hos Meyer.
Det var med verklig saknad de skildes åt.
Meyer hjälpte Josef i början att starta upp
verksamheten. Han tog aldrig någon ränta
och skulden kunde få stå kvar ett helt år.
Det dröjde inte så länge, förrän Josefs affärer
gick så bra, att han kunde betala sina varor
kontant eller t.o.m. i förskott

Under många år fick dessa fjällbor kämpa mot
alla de svårigheter som isoleringen medförde.
Först år 1923 byggdes en vägstump mellan
Ammarnäs och sjön Storvindeln och först år 1939 fick de vägförbindelse med yttervärlden,
då vägen från Sorsele blev färdig.
Telefonen kom till Ammarnäs 1919.

På 1870-talet möttes representanter
för svenska och norska myndigheter i Bonnäskåtan invid riksgränsen för att
överlägga om möjligheten att anlägga en mellanriksväg utefter Vindeldalen och ned till Dunderlandsdalen i Norge. Först 1882 stakades vägen i Sverige, men vägprojektet kom aldrig till stånd.

Att upprusta leden och kåtorna i Vitnjul,
Dalavardo och Virvattnet skulle få en ur
turistisk synpunkt mycket stor attraktion för
Sverige (Ammarnäs) och Norge (Mo i Rana).
Ett internationellt projekt som är intressant för att kulturhistoriskt beskriva sambandet mellan Norge och Sverige, under de s.k ”nödåren”.
Leden kan kombineras som vandringsled,
ridled och skoterled, och därigenom erbjuda besökare och ortsbor en fantastisk natur- upplevelse, samtidigt som man kan informera om de strapatser, som tidigare generationer fick genomgå för att skaffa sig livsviktiga förnödenheter.


Materialet är hämtat från ”Västerbotten, årsbok 1950-1951” och ”Före Blå vägen”
Lycksele den 23 november 2007, Carl-Eskil Wallrudh